Jag är 32 år och adopterad från Colombia och uppvuxen i Stockholm. Jag och min man Alex bor tillsammans med våra två katter i ett litet hus.

Jag har tyvärr fått erfarenheterna av att bli änglamamma och få min högra äggledare bort opererad p.g.a. ett utomkveds. Min son, Junior, smittades av en e-coli bakterie under förlossningen och dog 3 dagar gammal den 6 sept 2009. Jag blev gravid igen mars 2010 men det visade sig tyvärr vara ett utomkveds och jag akut opererades. Jag har genomgått IVF behandlingar under 2011 i hopp om att få barn. Det sista IVF försöket lyckades men slutade tyvärr i två missfall då det var två embyron som fäste men dog vid två olika tillfällen. Vi har även parallellt börjat en adoptionsprocess för att vi orkar inte mer, vi är lika glada för ett adoptivbarn som ett biologiskt barn. Kanske underlättar det för mig som är adopterad att ta beslutet att adoptera, och vi har även tidigare innan Junior föddes diskuterat adoption. För mig känns det viktigt att få ge ett barn samma chanser som jag har fått.

Jag har sedan Juniors död känt ett stort begär av att få skrika ut den smärta jag känner inför hela världen. Jag började att blogga 2009 och har gjort det sedan dess på olika plattformar. Som ni ser så har det hela utvecklats till att bli en alldeles egen hemsida. Att blogga har varit ett bra verktyg för mig att kunna gå vidare och hjälper mig genom sorgen, jag bloggar såklart även i glädjens och lyckans tecken. Det är ju ändå det som får mig att orka, att våga tro på hoppet. Hoppet om att kunna komma tillbaka till vardagen, hoppet om att finna lyckans njutning och hoppet om ett levande barn. Hoppet har bara gått vilse och finns därute någonstans och jag behöver bara anstränga mig för att hoppet ska hitta hem igen.

Med tidens gång har jag också insett vidden av hur viktigt det är för mig att denna hemsida upprätthålls. Jag har omedvetet skapat ett syfte. Jag vill att mina framtida barn ska kunna läsa mina ord och förhoppningsvis få en bild av hur det varit och lära känna mig på ett annorlunda sett. Detta är ju nutidens sk dagbok och jag tror mig se att jag kommer att skriva om många positiva upplevelser. Jag blir varm bara jag tänker tanken på att jag antagligen kommer att skriva om min framtid med Alex och framtida barn. Så hemsidan kommer säkert att utvecklas och fler sidor kommer säkert att skapas om olika ting.

Jag hoppas att ni lär känna mig med tidens gång och att jag kan nå ut till er andra som kanske också har drabbats av något liknande. Skriv gärna en rad i gästboken.

Kramar // Camila